Det går inte som jag vill längre, jag halkar efter. Men vad än som händer så kommer jag fortsätta kämpa, fortsätta dra mig upp. Och jag är så himla glad att jag har min pojkvän, som motiverar och lyssnar när jag tjötar. Han har sina hinder att ta sig igenom med. Ensam är inte stark, man behöver någon att prata med, någon som bara finns där när allt känns meningslöst. Livet är inte meningslöst, bara lite kämpigt ibland. Allt löser sig tillslut, allt är bra.
Jag är så jävla glad för allting jag har, lite farthinder kommer alltid dyka upp. Men det är aldrig något man inte kan ta sig över.
Ha en bra dag allihopa, Peace out!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar