Har suttit och grubblat lite nu, vilket inte är så ovanligt för att vara jag. När natten kommer fram och jag är ensam, kommer grubblandet fram. Och mitt humör svänger som en hög gravid kvinna. Alla säger hela tiden att vänner består, men tänk efter egentligen hur ofta skiftar vi inte vänner? Från bästa vän till nästa, självklart kommer livet i mellan och man växer ifrån varandra. Några försvinner medan andra finns kvar, men dom ändras från bästa/nära vän till bekant. Vilket gör mig mer oroligt för min största rädsla, att bli ensam.. Jag vill hellre ha några få nära vänner än en massa bekanta. Visst, jag älskar alla mina vänner, för med varje person har jag upplevt någonting som har gjort mig till den personen jag är idag, och jag kommer aldrig att glömma dom som har ställt upp för mig. Jag önskar bara att jag kunde ställa upp mer, trots att många säger att jag redan gör tillräckligt mycket för dom. När vet man att man är en bra vän? Och vart går gränsen? Samt gällande killar, man vet aldrig vart man har dom. Dom finns där, sen försvinner dom och helt plötsligt en dag finns dom där igen och smickrar en. Tyvärr, kanske man kan säga, men jag är svag för mina vänner och för killar, varje människa har något gott inom sig. Det är iallafall vad jag tror på. Och tack vare det, blir jag oftast utnyttjad. Många säger att jag är för snäll, men varför ska jag vara elak? Alla borde lyda det gamla sägandet "Behandla andra, så som du själv vill bli behandlad". Visst, det funkar tyvärr inte alltid med alla. Just nu är jag bara så himla förvirrad, därför jag skriver detta långa inlägget.
Vad vill folk med mig?
Och varför ger dom mig mixade signaler?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar