Jag saknar min syster, Cecilia.
Satt och läste hennes blogg nyss, hon talade om den gamla tiden. Hon är min bästa vän, och jag saknar våra promenader för att smygröka, att vi alltid ställde upp för varandra, etc.
Jag tycker det är synd att hon inte får uppleva den jag är idag, hur vuxen jag har blivit. Jag är ju trots allt minst i familjen. även fast jag träffar min syster 2ggr per år, så kommer nog hon eller dom andra alltid att se mig som "lillen". Jag är rädd att dom ska missa vilken bra människa jag försöker vara/bli. Och att det ska gå imellan oss tillslut.
Jag försöker inprincip varje dag, prata med dom (min mor, och mina två systrar). Men det är alltid något man tjaffsar om, och dom lyssnar inte, inte alltid.
Och min bror, jag har alltid haft svårt och höra av mig till honom. Synd att han bor i Skåne nu, annars var jag rätt ofta hos han och sov över/umgicks.
Bara jag och min far som bor kvar i Göteborg. Men frågan är om någon av oss flyttar? Min far lär väl flytta tillbaka till Norge, om några år.
2 kommentarer:
I slutändan kommer dom att se :) Och det finns ju ingen som säger vart någon av er kommer befinna sig om ett år. Kanske flyttar dom hit, eller du till Gävle (det är det va?) :)
Det märks av de samtal vi för att du är mer och mer vuxen, det slutgiltiga kommer säkerligen bli när du flyttar till eget, då kommer det att märkas big time!
Jag är ledsen för att det är svårt för oss att prata varje dag, men det är ju så mycket som sker och inte bara för mig utan även för dig.. Men vi får allt lära oss att styra upp det så vi kan prata mer.
Love you. <3
Skicka en kommentar